6. & 7. steg

Det femte steget hade avslöjat mig fullständigt. Bakom all min harm och förbittring mot mina föräldrar, min f.d. fru, mina arbetskamrater, mina familj och mina vänner – kort sagt allt och alla, inte minst mig själv – låg i grunden min själviskhet. Själviskhet, oärlighet, egennytta och rädsla. Ända sedan tonåren hade mitt liv varit ett slagfält, där jag själviskt och envist strävade efter att få mina drifter tillfredsställda. När jag inte varit upptagen med att försöka skaffa mera acceptans, trygghet osv. har jag varit besatt av en rädsla av att förlora något som jag trott mig äga: acceptans, uppskattning, kärlek, trygghet osv. Panikstörningar, låg självkänsla, snedvriden självbild, storvulna tankar om mina goda förmågor och framtida stordåd och samtidigt ett djup hat mot mig själv, som följd av ett överdrivet förstorande av mina sämre egenskaper. Ett ständigt jämförande av mig själv med andra människor. Jag hade aldrig förmått vara blott en människa bland andra. Min inre konflikt och brist på tillit till en högre makt har drivit mig till flykt från sanningen genom alkohol, aggressivt beteende, att skylla mina problem på omständigheter och andra människor. I början av min nykterhet trodde jag att jag blivit ödmjuk, men tystlåtenhet, undfallenhet och konflikträdsla är inte sann ödmjukhet. När jag betraktade mig själv och mina karaktärsfel i det nya ljus som det femte steget hade inbringat över mig och mitt liv, föddes äntligen viljan och beredskapen till att låta Gud avlägsna alla mina brister.